.. på väg till Stockholm. Jag fick ingen avskedskyss på perrongen av D och ingen sista sommarlunch med Rosé. Ibland vill ödet annorlunda. Vi fick i alla fall prata med varandra nu. Jag citerar ett utdrag ut Paulo Coelhos "Vid Floden Piedra satte jag mig ned och grät"
Vänta. Det var det första kärleken har lärt mig. Dagen släpar sig fram, du planerar tusen saker, föreställer dig möjliga samtal, lovar ändra på ditt beteende i vissa anseenden - och du går där och blir otåligare och otåligare, ända tills din älskade kommer. Och så vet du inte vad du ska säga. Timmarna av väntan har gjort dig spänd, spänningen har blivit rädsla och rädslan får dig att skämmas för att visa dina känslor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar